Ut ut garderoben och in i kyrkan!
Kategori:
En resa på 20 år.
Att redan som ung kille känna att man på något sätt var annorlunda, att som ung kille kämpa för att få vara "normal", få vara som alla andra, till att idag bara få vara mig själv, älska den jag vill och vara älskad för att jag just är den jag är, annorlunda eller inte.
Dags att ta ställning.
Som ung 20 åring var det som om världen rasade samman när jag insåg att jag inte var som alla andra, utan jag var som några få, (det var så det kändes) och jag var tvungen att berätta för omgivningen hur jag var och försöka förklara varför.
Ska man behöva förklara varför man är som man är? Hur många behöver det?
Fördomar?
Visst kan man skylla på andras fördomar, men mest var det nog en enorm rädsla för hur mitt "nya" jag skulle tas emot, för jag var ju ändå bara en ung kille som ville se livet med tillförsikt precis som så många andra i min omgivning gjorde.
Det tog många år av sökande efter vem jag egentligen var och lika många år till innan jag kunde känna mig trygg i att jag faktiskt var precis som alla andra, i varje fall nästan.
Det som jag säkert vet är att när man pratar om kärlek så vet vi alla vad den innebär oavsett vem vår kärlek är riktad till.
Att som ung kille veta om att min kärlek var annorlunda och att jag inte skulle kunna gifta mig med den jag älskade var såklart frustrerande och samtidigt en påminnelse om att jag inte var som alla andra trots allt, för mig gällde andra regler.
Tiden går....
Idag, 20 år senare, så har mycket av det som man stod inför som ung ändrats, och ja, det kan blir bättre med tiden.
Mitt stundande bröllop är så mycket mer för mig än att jag får vigas med den jag älskar mest av allt, det är också ett tecken på att jag till slut faktiskt är precis som alla andra, min kärlek är lika viktig som alla andras och jag är också viktig, jag känner mig äntligen hel.
Kärlek till alla på allas villkor!
Mot kyrkan!
