Undrar vad jag trodde skulle hända?
Kategori:
Egentligen.
Lite hastigt bestämde jag mig för att lämna att brus, alla måsten och alla borden för en stund.
Sagt och gjort! Nu sitter jag här.
Ingen tv, inget fb (förutom två tjuvkik) Knappt en människa i syne. Bara jag i husbilen med Spotify och en bok jag inte ville läsa trots allt.
Jag var rädd att jag skulle krypa på väggarna efter ett par timmar men som det känns nu skulle jag kunna stanna flera dagar till, men i morgon bär det av hemåt. Man ska inte överdriva göra inget tiden. Eller?
Så varför sitter jag här då?
Som vanligt har jag en massa tänk i hjärnan som jag behöver få stopp på för att orka.
Få stopp på alla tankar på att jag inte hinner med ( för jag kommer aldrig hinna med) få stopp på att ta andras klantighet som mitt uppdrag att försöka släta över och rädda upp. DET ÄR INTE MITT FEL OCH BORDE INTE
FÅ PÅVERKA MIG SÅ SOM DET GÖR.
Visst, det finns piller i massor och en massa olika terapeut varianter.
Och visst har jag provat många av dem. Men någonstans känns det vansinnigt att prata bort tusenlapparna och svälja en massa piller bara för att man ska fungera normalt. Vad nu normalt är?
Men att gå med ständig ångest för att jag är så rädd att inte göra rätt, att inte prestera, att inte räcka till kan väl ändå inte vart tanken när jag sattes ner här på jorden?
Men trots alla mina hjärnspöken så har jag lyckan att ha en himla massa människor som bryr sig om mig precis som jag är eller kanske till och med några för att jag just är den jag är?
Jag måste få låta den känslan ta en mycket större del av mitt liv, för det är ju i den känslan glädjen bor!
Tänka sig.
Jag packade med mig en massa block och pennor för jag hade tänkt komma hem med en handlingsplan på vad jag skulle göra för att softa ner, en checklista med vilka steg jag skulle ta för att nå dit.
Ett block fullt med klokskap som en hjälp på vägen mot mindre stresspåslag och mer njuta av livet påslag.
Vet ni va?
Vartenda jävla papper är tomt. TOMT!
Så utan plan men mycket lugnare är det dax att återvända till verkligheten och den jag saknar allra mest.
Min älskade man !
